Fast jag håller ju inte riktigt med. Bara för att man inte bryr sig om vart man är på väg, så är inte alla vägar lika bra…

Jag kan ibland tänka mig livet som en balansgång mellan två goda principer:

• Att sätta upp tydliga mål enligt konstens alla regler. Det finns mängder av böcker att läsa om hur man gör och det mesta tyder på att man kommer att nå sina mål.
• Att leva sitt liv NU, att följa med, vara mycket lyhörd för allt som sker, och vara beredd att ta de chanser som hela tiden dyker upp.

Jag tror att båda sätten är fel och rätt!

• Den som arbetar målinriktat kommer att nå sina mål - men kan missa otroligt mycket av livets goda på vägen.
• Den som lever i NU:et kan hitta fantastiska saker som andra missar, men kan också upptäcka att lång tid gått utan att något åstadkommits.

Ett av mina livsmotton:

"Svaret på frågor av typen "antingen-eller" är ofta "både-och"!

Jag tycker också om det stycket ur Alice i Underlandet.

Anders, för mig är dina två principer en och samma. Jag sätter upp mål och en del i strategin att uppfylla dem är just att vara öppen för de möjligheter som kommer. Det bygger på att man har framförhållning och tid. Jag hittade den här texten som jag skrev en gång:

"Tid.

Att nå dit du vill kan kräva mycket och hårt arbete. Eller tid. Behöver du nå ditt mål snabbt är hårt och målmedvetet arbete ofta den enda vägen. Har du tid och håller fast vid dina mål kan belöningen bli minst lika stor, fast med mindre aktivt arbete.

Nästan oavsett vilket målet är, inträffar förr eller senare saker som leder till det. Genom att vara vaken för dem, och ta vara på dem, kan du komma mycket långt. Den som har mest tid, kan vinna vilket krig som helst.

Vill du veta något kan du fråga. Vanligtvis får du svar, ibland inte. Om du i stället väntar kommer svaren. När det gäller barn går det ofta fort. Frågar jag vad de har gjort under dagen svarar de kanske att de inte kommer ihåg. Väntar jag i stället börjar de ofta berätta själva. Tålamod vinner.

Du kan inte betämma hur mycket tid du ska få, men du kan ge mest tid till det som betyder mest för dig och du kan ta väl hand om dig så att du får så mycket tid som möjligt."

Den speglar min syn på det här.

Vänliga hälsningar

Niklas

Jo, det är sant att mec uppsatta mål, och förknippade metoder som vsualiering t.ex. så hjälper det till att skapa "saker" som för dig mot målet.

Vad jag menar är att om du bestämmer dig för att bli svensk mästare på 100 m om fem år, och sen arbetar med det målet efter konstens alla regler så kanske du når ditt mål.

Men det finns en risk att du missar flera möjligheter som livet erbjuder under de fem åren, möjligheter som leder någon helt annanstans - till något som du kanske saknar som svensk mästare…

Jag ser en konflikt i detta - minskar du målfokus blir du mer lyhörd för annat, men kanske också missar målet. Jag kan tycka att det är en svårighet och en utmaning att kombinera de två synsätten.

Att de två principerna skulle vara samma kan jag inte alls hålla med om. Jag har sett många exempel på människor som tillämpar den ena med framgång, men totalt missar den andra.

Som alltså inte besvarar frågan "antingen eller?" med "både och!".

Jag menade att de två principerna fungerar som en för mig. Jag är inte beredd att nå mina mål till vilket pris som helst. Det är viktigt HUR jag når mina mål. Vägen ska till exempel inte vara kantad av lik där jag har gått.

Vänliga hälsningar

Niklas

Den här "konflikten" blev tydlig för mig under en vecka som handlade mycket om personlig utveckling. Någon skrev ett citat på tavlan:

"Bara döda fiskar flyter med strömmen - de levande simmar mot källan"

Många tyckte det  var ett fantastiskt citat - ett motto för det goda livet.

Jag tyckte att man lika gärna kunde se det som helt fel. Om nu hela livet har en riktning - strömmen - varför ska vi vara så förblindade av det vi inbillar oss är det bästa målet att vi kämpar motströms hela livet?

(Liknelsen finns med i en annan variant i början av Richard Bach's "Illusioner".)

Niklas, jag kan visst hålla med om att "de två principerna fungerar som en", men jag tycker fortfarande att det kan vara svårt att finna balansen.

En som jag tycker är duktig på detta är min idol Maria Montessori, som kombinerar en mycket tydlig pedagogik - en plan för människans hela uppväxt - med att säga att lärarens viktigaste uppgift är observationen. En Montessorilärare skall tillbringa mycket stor del av dagen med att sitta still på en stol och observera barnen.

En tydlig plan med klara mål - kombinerat med en ödmjukhet och öppenhet för livet självt.

"… det kan vara svårt att finna balansen."

Javisst, det håller jag verkligen med om. Fast jag ser inget alternativ till att försöka. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas