I Right-brained children in a left-brained world skriver Jeffrey Freed hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

"The logic goes that if a child can read out loud at the appropriate level, with a reasonable amount of fluidity, he must be comprehending the material. This couldn´t be further from the truth. Oral reading has very little to do with silent reading, so as a measure of reading skills, it misses the mark for right-brained children."

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

"Remember that oral reading, while highly prized by our teaching system, is hardly a skill that most of us will use extensively in our adult lives (unless you´re a radio or TV news announcer). What matters in the "real" world is how well we can master silent reading skills."

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.