När jag övade Photoreading fick jag klart för mig vad något jag har skrivit flera gånger verkligen betyder.

Titta på en bild eller en sak. En tavla, en bild i en tidning, en teckning, en möbel, en människa. Någonting, men inte bokstäver, siffror eller en text. Titta på det du har valt så som du brukar titta på saker. Fokusera inte på någon speciell del. Känn hur det känns att titta så. Du har gjort det hela livet.

Det är mjukt fokus och det är vad som krävs för snabbläsning.

Titta nu i stället på en text i en bok eller tidning. Läs en bit. Känn hur det känns. Om du gör som de flesta andra tvingar du ögonen och medvetandet att se varenda del för sig. Är du lite tränad har du lärt dig att se orden som bilder, men förmodligen ser du texten som en text och inte som en bild. Du fokuserar hårt på varje del av texten.

Om du kan lära dig att betrakta texter på samma sätt som du betraktar bilder, har du goda möjligheter att lära dig att läsa mycket snabbt, möjligen också att lära dig Photoreading.

Det kräver också att du litar på din hjärnas förmåga att knyta ihop det den ser och ge det en mening, även om du inte tittar rakt på det. Det behövs förstås en del övning.

Jag har gjort så här sedan jag lärde mig snabbläsning, men jag har aldrig kommit på att jag betraktar en bild helt annorlunda än en text, även om jag har vetat det. Detta är kanske skillnaden mellan att använda den analyserande, vänstra, hjärnhalvan och den intuitiva, högra, hjärnhalvan. Att växla mellan dem kanske inte är svårare än att växla mellan att läsa en text och att betrakta en bild. Flip-flip, flip-flip. Wow.

Vänliga hälsningar

Niklas