Läste den när den publicerades på en annan ifokussida, och måste säga att den är riktigt intressant. Helt klard värd att läsas, trots att den kan verka lite lång

Jag tror att detta med popularitet och vilka som rankas in i "A-gruppen" är ett amerikanskt fenomen. Det jag minns från skolan, och jag har väldigt klara minnen, är att de som var utanför och ibland rentav mobbade var de som hade skilda intressen från de andra och kommunicerade på ett annat sätt än de andra. En kille gick från att vara mobbad till mobbare flera gånger och han hade verkligen ett avvikande beteende, förstörde lektioner för oss andra, men verkade aldrig själv märka hur han själv bidrog till det. Det har aldrig varit dåligt att vara smart i de klasser jag har gått - från lågstadiet till gymnasiet. Tvärtom. I högstadiet gick jag i en mycket studiemotiverad klass och tjejen som var utanför var tjejen som hade svårt i skolan. De som sportade var inte mer uppmärksammade än andra. I gymnasiet hade vi visst skollag i olika sporter, men vilka som deltog har jag ingen aning om.

Men jag kan hålla med om att utseende är viktigt. Det är det ju faktiskt i vuxen ålder också - att hålla en god hygien, ha rena kläder utan "oplanerade" hål eller med färg som är totalt urtvättad. Men att vara social är viktigast, anser jag. När jag arbetar i förskola märks det att de barn som redan i 2-3-års åldern avviker från vad som är acceptabelt beteende eller barn som bara är blyga har färre vänner. Kollegor som inte är lyhörda och bara klampar på eller som är osäkra får en annan ställning - man vet inte om man kan lita på dem. Det är min erfarenhet.

Jag har varit mobbad och även mobbat andra (inget jag är stolt över precis), mitt intryck är att mobboffer blir arga när dom blir hackade på, men dom vänder ilskan inåt, mot sej själva, och krymper då ytterligare. Att jag blev mobbad tog slut när jag började ge folk på käften i skolan, tyvärr är denna drastiska metod förmodligen det snabbaste sätte att komma ur mobbning, att prata med vuxna och lärare hjälper föga…