Jag har läst upp till matte F på gymnasiet. Var väl inte jättesvag i matten, men jag är väldigt "trögtänkt". Jag läste inte matte A, utan vi skrev bara provet. Men jag tyckte matte B och C var svårast, sen lossnade det liksom och man kom in i tänket. Läser nu till ingenjör på universitetet.

gud vad skönt det måste ha varit att de lossnade. Jag försöker alltid se det logiska, och j ag ser matten på ett sådant konstigt sätt att jag blir förvirrad av mina uträkningar, och komplicerar allting

Matte A och B tyckte jag var en barnlek - matte C fattade jag ingenting av. Däremot när jag läst halva matte D lossnade C-kursen, som jag sen fick MVG i. Sedan bytte vi lärare och sen gick det käpprätt nedåt - han hotade mig inför klassen efter att jag "räckte upp handen och var besvärlig" (som han uttryckte det inför rektorn när vi sen hade nån form av medlingssamtal), och jag behöver väl knappast säga att det dödade mitt förtroende för honom. Fick VG i D-kursen och "bara" G i E-kursen. Matte F/breddning skippade jag helt, däremot matte Diskret var rolig.

#3 Det stora problemet med matte C (eller etapp 3 som det hette på min tid) är  förekomsten av nya abstrakta begrepp såsom Derivata, antiderivata och logaritmer. Skolan lägger ner så mycket tid på att eleverna ska harva igenom typ-exempel som det inte krävs någon inre förståelse för. När jag sedan läste till ingenjör resulterade denna dåliga pedagogik till att studenterna saknade de verktyg som gymnasieskolan borde ha förmedlat på ett bättre sätt.

För vem kan ärligen säga att även om de har fått godkänt på Matte C, att de kan förklara för någon på gatan vad de egentligen har läst?

Gymnasiematten borde innehålla mycket mer teori, och inte bara "så här räknar man den här typen av uppgifter" som det gör idag.