Detta inlägg lär bli flummig samt i sig inte vara en hjälp eller innehålla direkta frågor, dock så känner jag för att dela med mig lite av hur jag känner kring det hela i hopp om att samla mina tankar men även kanske visa andra att det är normalt att inte bara känna glädje kring det hela.

Kort lite om min historia: Jag bor och pluggar utomlands så systemet är absolut inte samma som i Sverige. Jag går nu sista året på gymnasiet (där jag bor är det hopräknat 13 år…) och ja, jag både har en hel del skola bakom mig men även en hel del framför mig. Jag har alltid älskat att lära mig, framförallt inom de områden jag tycker om, men även om jag har lätt för mig i skolan så vore det en lögn att hävda att jag klarat alla dessa år utan några större hinder. Nu är då inte mitt största hinder min kapacitet utan som hos de flesta är jag nog den som regelbundet sätter käppar i hjulen för mig. Jag har svårt att finna samma glädje i att lära mig saker som jag inte är intresserad av som när det gäller till exempel data. För mig har alltså att plugga vidare alltid varit en dröm: Jag kan lära mig saker men fokus ligger på områden jag tycker är spännande. Samtidigt har denna dröm alltid känts så långt bort. Även förra året kändes det som en oändlighet kvar innan jag har min avslutning och börjar plugga. Men ack så fel jag hade… Ett år kändes som en månad och nu sitter jag här, har denna vecka lämnat in mitt avslutningsarbete (tillkommer sedan en hel del större prov på sommaren) samt idag fått ett mail om att min anmälan har anlänt till högskolan jag alltid velat gå på och kommer godkännas när jag skickat in mitt betyg (vilket jag först kan när jag klarat avslutningen sommarn 2023).
Jag är överlycklig men samtidigt rädd. Jag vet att jag kan klara gymnasiet utan några problem men jag har en hel del ämnen jag inte gillar vilket gör det svårare. Kommer jag ens klara det? Utöver det så känns det som att allt går så fort. Känns som om jag började skolan igår och nu har snart 13 år gått och jag ska börja plugga? Jag är även rädd för själva studentlivet: Hur hittar man vänner eller personer man kan prata med om föreläsningen eller ställa frågor när man är osäker på något? Hur pluggar man utan att låta studierna ta över ens liv? Är jag ens bra nog? Skolan jag sökt till har det senaste åren varit bland topp 10 av alla tekniska högskolor i världen. Kommer jag klara det?Hur finner man sin nya vardag? De senaste nästan 13 åren har alltid byggt på nästan exakt samma system och även om man här på gymnasiet har betydligt mer ansvar än tidigare så är det långt ifrån vad som väntar mig.
Och samtidigt som jag oroar mig över dessa saker vet jag att allt kommer att ge sig av sig själv. Att jag har en familj som stöttar mig samt att även högskolan har flera möjligheter ifall man behöver hjälp med något.

Det är en skräckfylld förtjusning som på något underligt vis ger mig mer ork att fortsätta och verkligen klara det här.

Jag vet verkligen inte vart jag vill komma med detta inlägg men jag tror nog att en hel del av de som vill plugga vidare går igenom något liknande. I alla fall verkar nästan alla fyror på min skola ha liknande rädslor och tankar kring framtiden, framförallt de som valt att plugga vidare.