Jag tror inte på att studera och hitta ett perfekt jobb som är perfekt hela livet. Man förändras ju och är i olika stadier. Jag har varit florist, trädgårdsarbetare, trädgårdslärare och de senaste 12åren har jag suttit i ledningsgruppen för en butik. Så jag har gått på många utbildningar även på universitet. Men nu känns det som det är dags för nått helt annat så om 1mån börjar jag plugga till tandsköterska jag vill kunna jobba många år till och det jobb jag har nu är det många som inte håller ens till 60 i. Sverige är ju bra på det sättet man får ju plugga hela livet om man vill och man håller sig ju ung genom att hela tiden lära sig nya saker

#1: Åh, det låter ju jättebra att du vågar prova olika yrken! Jag har funderat på florist eller att jobba i blomsterbutik också, men jag är så rädd för kritik att jag inte vågar söka mycket jobb, och inte många utbildningar heller.

Det är inte bara min rädsla för kritik som håller mig tillbaka, utan min kropp som inte är helt frisk. Det är svårt att veta vad som är rätt för mig när jag har så mycket kroppsliga besvär.

Men vad roligt att du ska börja studera till tandsköterska, lycka till med utbildningen! :)

Jag studerar till studie- och yrkesvägledare 😊

#3: Det låter ju också rätt roligt. Men jag är lite kluven till skolmiljön som arbetsplats faktiskt. Trivs du bra?

#4 Jag vill arbeta på skola sen, helst grundskola. Men man måste inte göra det. Man kan arbeta på arbetsförmedlingen, kriminalvården eller starta eget vägledningsföretag tex. Det finns fler möjligheter än man tror 😊 Än så länge trivs jag, men jag har också velat detta i många år.

Uppdatering:
Klar med norska-kursen, velar fram och tillbaka mellan vad jag vill söka på högskola/universitet. Det finns så mycket intressant.
Vill jag ens studera, vill jag gå en yrkesutbildning eller en teoretisk?

Det som är det jobbiga är att jag inte vet vart jag vill, vad jag vill jobba med när jag är klar med studier.
Egentligen känns det som att alla arbetsplatser är tråkiga/för strikta i mina ögon. Känns på något sätt som att jag inte vill vara med i samhället längre, så varför ska jag ha en examen?

ugh… så jobbigt alltihop.

#6 Nu är väl jag lite partisk såklart, men jag rekommenderar att prata med en studie- och yrkesvägledare som kan hjälpa till att vända och vrida på olika möjligheter, både inom utbildning och andra alternativ. Då kan man bolla idéer med någon som kan komma med tankar och infallsvinklar som man själv kanske inte hade tänkt på tidigare, och som även kan hjälpa till att ta nästa steg och hur detta går till. På så vis behöver man inte ha alla jobbiga tankar för själv eller komma fram till alla svåra beslut ensam, och då kan även pressen över att behöva vara medveten om alla dessa möjligheter och lösningar som finns minska. Sen gäller det såklart att det finns kemi, det är ändå inte alltid lika lätt att prata med någon i praktiken som i teorin. En SYV kan också ge stöd när det kanske känns hopplöst, så som jag får en känsla av i slutet av ditt inlägg. Men om det känns väldigt svårt kanske det vore bra att ha någon att prata med mer ingående om hur du mår i situationen? Om du inte redan har en samtalskontakt så finns det hjälp att få på vårdcentralen eller ungdomsmottagningen, beroende på hur gammal du är och var du bor. Hoppas verkligen att du får klarhet i din situation snart!