Annons:
Etikett08-studieteknik-handikapp
Läst 8803 ggr
Niklas
2006-04-27 23:04

Bok: Right-brained children in a left-brained worl

Right-brained children in a left-brained world är en av mina favoritböcker om ADD och ADHD. Den är bra på flera sätt. Dels beskriver den på ett bra sätt de problem framför allt barn med dessa diagnoser kan ha i många vanliga studiemiljöer. Dels innehåller den många alternativa sätt att lära dessa barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat som anses vara självklart att kunna.

Right-brained children in a left-brained worldMänniskor med ADD och ADHD har ofta extra känsliga sinnen. Svårigheten att behålla uppmärksamheten beror på att de är medvetna om mycket fler av alla intryck som kommer, än vad andra människor är. Minsta lilla händelse flyttar uppmärksamheten från det de gör till det som händer.

I Right-brained children in a left-brained world ger Jeffrey Freed exempel på denna hyperkänslighet. Ett exempel gäller 13-årige Herb:

One day while working with Herb, I noticed that he could identify a word I wrote from the sound my pencil made on the paper; even though he was sitting about fifteen feet away. Stunned, I asked him if he could do this kind of thing all the time. Herb responded, "Of course. Can´t everybody?"

Efter att ha förhört sig om andra ljud som Herb kunde höra fortsatte han med ett experiment. Han bad Herb att sätta sig i andra änden av rummet, tio meter bort. Sedan skrev han ord på ett papper. Han försökte att inte trycka så hårt med pennan och valde ord som var ganska lika varandra: essentially, totalitarian, repetitious, calligraphy, bellicose (krigisk, stridslysten) och liknande. Efter att ha skrivit ett ord frågade han vilket ord det var och Herb svarade. Tjugo rätt på tjugo försök.

Med så kraftigt förhöjd känsla för intryck är det inte konstigt om världen upplevs som ett stort nöjesfält med orkestrar som överröstar varandra överallt. Det är inte bara ljud- och synintryck som kan upplevas på det här sättet. Även beröring, smak och lukt kan upplevas mycket kraftigt. En klapp på axeln kan kännas som ett slag. Känslan av att knäppa en knapp kan vara outhärdlig. Nästan obefintliga smaker och lukter kan upplevas överväldigande.

Att begära av någon som upplever så mycket så starkt, att han ska vara uppmärksam och fokuserad på någon som talar i ett klassrum, kan vara ett omänskligt krav. Om de ska ha en chans behöver antalet störande moment minimeras. Ett klassrum med 30 elever är ingen bra miljö för någon som störs av ljudet från lysrörsbelysningen i taket eller sidor som vänds i en bok.

Alla föräldrar till barn med uppmärksamhetsproblem borde läsa boken. Likaså alla lärare och utbildare. Mycket i boken går att göra utan stor påverkan på andra elever i en klass. Bara att känna till hur ett barn med ADD tänker och lär sig kan spela en viktig roll. Det kan vara hela skillnaden mellan att ha en elev som ständigt hamnar på efterkälken och att samma elev i stället tillhör klassens ljus, eller åtminstone klarar sig bra. Einstein klarade sig dåligt i skolan. Vem hade, så här i efterskott, vågat neka någon som Einstein utbildning på hans egna villkor? Vad hade hänt om han hade låtit sig hindras av alla motgångar? Hur många "Einstein" sitter och kämpar i svenska klassrum därför att ingen ger sig tid att förstå dem?

Två exempel på de anpassningar man kan behöva göra, är att låta "högerhjärnade" elever göra prov utan tidsgräns och att låta dem slippa skriva ner lösningar på exempelvis matematikproblem. Om svaret är riktigt och eleven kan berätta hur han eller hon löser det visuellt i huvudet, bör det räcka. Einstein brydde sig sällan om att härleda sina lösningar så som "man ska". Det var ofta andra som gjorde det åt honom, enligt Thomas G. West i In the mind´s eye.

Varje gång jag läser böcker om dyslexi, ADD, ADHD, Aspergers syndrom, eller andra liknande handikapp, slås jag av hur tunn gränsen mellan dessa diagnoser och "fullt normala" människor verkar vara. Jag kan inte identifiera mig med alla diagnoskriterier för exempelvis ADD, men många verbala beskrivningar av dessa svårigheter skulle jag kunna ha skrivit själv. Jag tog mig igenom skolan hela vägen och kan ibland förundras över det. Egentligen tycker jag att det inte borde ha gått.

Energisk, spontan, kreativ, fantasirik, global tänkare, flexibel, oberoende, engagerad, känslig, bestämd …

En och annan känner säkert igen sig, eller har känt igen sig, i flertalet av dessa beskrivningar. Det är goda egenskaper som, rätt använda, kan vara till stor nytta och glädje. En del av dem som inte känner igen sig är antagligen avundsjuka på dem som kan beskrivas så.

Både de som känner igen sig och de som önskar att de kände igen sig kan ha glädje av att läsa Right-brained children in a left-brained world eller Attention deficit disorder: A different perception. Beskrivningen brukar stämma ganska bra på människor med ADHD och ADD. Fast då är det vanligare att ord som dessa används:

Hyperaktiv, impulsiv, lättdistraherad, dagdrömmare, ouppmärksam, oförutsägbar, diskussionslysten, envis, lättretlig, aggressiv.

Vart och ett av dessa negativt laddade ord, har sin positiva motsvarighet ovan. Det beror på perspektivet vilket som används, ungefär som talesättet "våra barn och andras ungar". Ordexemplet ovan kommer från boken The myth of the ADD child, av Thomas Armstrong, och citeras i Right-brained children in a left-brained world.

Många vuxna vet inte om att de har ADD eller ADHD. De har kanske alltid vetat att de är lite annorlunda, men inte tillräckligt för att ana att de kan diagnosticeras. Det är vanligt att en förälder får veta att han eller hon har AD(H)D först när ett barn får diagnosen. Då, plötsligt, faller bitarna på plats och barnets svårigheter kan spåras tillbaka till föräldern som barn.

Som avslutning på Right-brained children in a left-brained world berättar Jeffrey Freed om en pappa som kom till insikt om att han hade ADD i samband med att hans dotter diagnosticerades.

Efter ett möte med elvaåriga Sharon konstaterade Freed att hon var extremt högerhjärnad och hade de klassiska tecknen på ADD. Efter detta första möte lämnade Sharon mötet tillsammans med sin mamma medan hennes pappa tyst gick fram till Freed.

Han var mekaniker med egen firma. Ett hårt liv hade satt sina spår. Han var 43 år men såg ut som 60 med grått hår, koppärrigt ansikte och sorgsna ögon. Han tänkte att Freed bättre skulle förstå Sharon om han berättade sin historia. Medan han berättade strök han bort tårar ur ögonen.

Darrell, som pappan hette, berättade att skolan hade varit som tortyr för honom. Han återhämtade sig aldrig efter att ha misslyckats i tvåan och han uppfattades alltid som en underpresterare. Han kämpade med läsning, var urdålig på att skriva och skämdes över sin oförmåga att skriva tidsbegränsade prov. Han ansåg sig ha haft tur som fick C i betyg. Hans föräldrar talade ständigt om för honom hur mycket de skämdes över honom. Darrell kom nätt och jämnt igenom high school och tog värvning i armén. Högskola var det inte tal om. Efter att ha blivit hemförlovad från armén gifte han sig och fick fem barn. Han sysselsatte sig med det enda han kunde, att bygga om motorer, men familjen var beroende av matkuponger för att hålla sig flytande.

Darrel grät bittert medan han berättade historia efter historia om sin misslyckade skolkarriär och sitt förstörda liv. Insikten att hans dotter hade ADD var en uppenbarelse om honom själv. Nu, sa han, förstod han allting. Medan han tog upp sin sjaskiga jacka och lufsade bort mot dörren, vände han sig om och sa:

För resten, Jeff, jag har alltid trott att jag var smart, så för några år sedan skrev jag Mensas inträdesprov. Vet du vad? Jag kom in.

Jeffrey Freed avslutar boken med dessa ord (min fria översättning):

Människor med ADD är nästan universellt smarta, kreativa och intuitiva på sätt som vänster-hjärnade, sekventiella människor inte ens kan fatta. Allt de behöver för att nå sin potential är en klassrumsmiljö som möter dem på halva vägen.

Relaterade länkar

Av: Niklas

  • Personlig sida
  • Kontakta

Datum för publicering

  • 2006-04-27

Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Annons:
Tom
2006-04-28 11:36
#1

Mycket bra artikel!

Jag känner igen mig i delar av beskrivningarna trots att jag inte tror att jag har varken ADD eller ADHD. Speciellt det om skolan.

  Tom

Niklas
2006-04-28 13:36
#2

Jag känner också igen mig. Det är det som är så fascinerande och skrämmande. Det verkar inte vara mycket som skiljer dem som diagnosticeras från dem som inte gör det.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Madeleine
2006-05-01 13:23
#3

Mycket intressant artikel! Boken känns som bra litteratur för en blivande lärare!

Jag undrar förresten vad är det för skillnad på ADD och ADHD, missade jag det när jag läste artikeln?

Niklas
2006-05-02 11:39
#4

#3: Skillnaden mellan ADHD och ADD kan man förstå om man "deschiffrerar" förkortningarna. ADHD står för attention deficit hyperactivity disorder. Ungefär "uppmärksamhetsbrist och hyperaktivitetsstörning". ADD betyder attention deficit disorder. Där saknas alltså hyperaktiviteten.

ADHD: Hyperaktivitet och uppmärksamhetssvårigheter
ADD: Uppmärksamhetssvårigheter

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Madeleine
2006-05-03 01:22
#5

#4 Tack igen för ditt svar Niklas!

Anjanas
2006-07-14 19:29
#6

Finns den här boken översatt till Svenska?

Annons:
Niklas
2006-07-24 20:35
#7

Jag har inte sett den i svensk översättning. Om du är någorlunda bra på engelska tror jag att du ganska lätt tar dig igenom den engelska versionen.

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Anjanas
2006-08-04 16:27
#8

Okej tack för svaret!
men var finns den att få tag på? Den fanns inte på biblioteket eller på bokaffären. Hmmm … Fundersam

Niklas
2006-08-04 21:19
#9

Har du provat att klicka på länken i listan uppe till höger? :-)

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Anjanas
2006-08-29 18:30
#10

Haha! Tack igen :P Känner mig lite små korkad att jag inte
hittade det själv.

/Anj.

Niklas
2006-08-29 18:55
#11

Ingen fara. Det är inte alla som tänker på att de där länkarna finns. :-)

Vänliga hälsningar

Niklas


Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Ensomvetpaannatsatt
2006-11-07 13:49
#12

Hej.

En bra artikel.Så var det för mig,som för pappan i boken.42 år och ett liv i en leberynt (?) .Idag läser på högskolan.Tyvärr ganska sliten av  ett liv  i anklagelse.Diagnosen  förvandlar den till förstånd.

"En med diagnos och hög intelligens som ej kan använda sig av den".

En fin man.

Tom
2006-11-08 21:07
#13

#12, Jag blir nyfiken på dig efter att ha läst ditt inlägg. Skriv gärna en liten beskrivning av dig själv på din sida om du vill.

Ha det bra!

  Tom

Annons:
spaniard
2006-12-18 22:53
#14

Kul läsning men tyvärr, för argumenteringens skull, var Albert Einstein inte dålig i skolan.
Här finns bild på Alberts betyg. 6 är bästa möjliga betyg. http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Einstein-matura.jpg

Självklart tycker jag ADHD/ADD drabbade ska få möjligheter som bättre passar deras förutsättningar. Tyvärr dyker ett ytterligare problem upp. Skulle inte "normala" barn också kunna prestera bättre
om dom också fick tex. en egen lärare och klassrum? Vilka barn presterar bäst i vilka miljöer? Vem ska betala det och hur ska resurserna fördelas? Så vidare och så vidare.. det hela är väldigt komplicerat.

AndersE
2006-12-18 23:30
#15

#14 Maria Montessori började arbeta med olika pedagogiska metoder på barn som inte klarade av att gå i vanlig skola. Resultatet var mycket bra, många barns utveckling var sådan att barnen snart kunde gå i vanlig skola.

Hon undrade då vad "normala" barn skulle kunna uppnå med bättre pedagogik… Så föddes Montessoripedagogiken!

Kittentotts
2007-04-21 07:33
#16

Hej jag kikar in bara här av en slump. Fick se någon länk på boken här på fokus.

Jag har 1 pojke på 18 år med Adhd, en aktiv kille som är mkt smart, men dessvärre inte lycktas med skolan pga skolmiljö & oförstående lärare. Jag va i skolan flera ggr veckan under hans skolgång, slutade jobba för finnas hemma så de kunde ringa.

Jag har även ett barn till med diagnos, men han har autismliknande drag med lindrig utvecklingsstörning.Jimmy är 9 år, världen underbaraste ängel till barn.

Efter mina 2 barn med diagnoser så fick jag min egen diagnos Adhd. Jag kan lova mina barndom va att dagligen höra varför jag föddes. Mina mamma slog mig & ryckte håret  på mig dagligen. Skolan, nä jag gick ut med ett streck, resten 1or,2or, 4a i teckning, 3a i konst.

Jag älskar mina barn, idag vet jag varför mit liv består av ångest mm, tyvärr kan jag inte engelska och kan därför inte läsa boken. Fast engelskan kan jag inte pga jag va döv som liten upp till 9år då jag fick ett ep-anfall, de trodde en nerv va i kläm.Efter detta hade jag fullt upp lära mig svenska språket, så engelskan la lärarna åt sidan. Läs in engelskan då säger nog många, nej nej, en skolbänk sätter jag mig aldrig vid igen, räcker med all skit genom åren.

Ville berätta lite bara! tack för en fin artikel!

Tom
2007-04-21 22:38
#17

#16, Tack för att du delar med dig. Du får gärna berätta mer om dina egna upplevelser om du vill. Hur var det att plötsligt börja höra vid nio års ålder? Var det som du hade föreställt dig?

  Tom

Kittentotts
2007-04-22 17:24
#18

#17 En ny värld öppnar ju sig, detta hände för mig på ett sätt jag minns otäckt. Jag vaknade ju upp efter anfallet på sjukhuset, va mkt rädd! Min hörsel började ju svikta tror de vid 4-5 årsålder, om man skrek in i öronen på mig så kunde jag tolka vad någon sa. Eftersom jag va ett barn så hade jag lärt mig läsa på munnen kropps språket mm, så detta uppöevde jag inte så märkligt tror jag, mer osäkerhet inför ljud osv. Jag har svårt för detta än idag med mkt ljud. Jag låg ju efter mkt, så man blev ju retad en del för inte kunna säga S o annnat. Än idag har jag ju svårt med saker som ord och har ett ganska litet ordförråd. Däremot har jag alltid varit bäst på stavning o skriva fint mm i skolan. Min mamma fattade sent att jag inte hörde, hon skrek åt mig av ilska då jag inte lyssnade, ofta fick jag ett nyp i örat el så för hon ansåg jag va ouppfostradGladja jag kan lee åt detta idag, men jag växte ju upp med en mamma som hatade mig, så detta är något som jag kan acceptera idag.

Fråga gärna mig om saker, jag berättar gärna, har hjälpt min dotter som läst och gjort arbeten i detta o annat som Adhd mm, även andra ungdomar, tycker det är bra att berätta lite hur man som person med Adhd o annat handikapp till de som en gång ska jobba med detta.

SigneK
2007-09-29 00:14
#19

Kära nån, vad ledsen jag blir av att läsa om din mammas beteende mot dig. Hon hade då ingen rätt att behandla dig så illa. Bra gjort att du trots detta har gått vidare och själv klarat av att uppfostra barn på ett bra sätt. Lycka till och låt oss hoppas att boken kommer ut på svenska så även du kan få läsa den! Den låter ju väldigt intressant.

Upp till toppen
Annons: