Jag läser till socionom, är inne på sista året - jag tar examen juni 2015 🙂 Jag har aldrig ångrat mitt val av utbildning, känns som att jag har valt helt rätt. Praktiken var självklart roligast men även oerhört utmanande och svårt. Det som har varit tuffast hittils har nog varit kandidatuppsatsen (c-uppsatsen). Den tog mycket mer tid och energi än vad jag hade räknat med. Ska bli skönt när den är klar 😉Hm.. socionomutbildningen är ju väldigt bred, du kan arbeta med väldigt många olika saker. Några exempel är såklart myndighet (socialtjänsten) eller t ex försäkringskassan, arbetsförmedlingen, migrationsverket. Sen finns det kriminalvården, du kan arbeta som kurator på sjukhus, skolor osv. Du kan arbeta på behandlingshem.. Du kan lägga till en steg 1 utbildning och bli psykoterapeut. Finns hur många möjligheter som helst! Arbetsmarknaden ser olika ut beroende på var i landet man bor, men just nu är det ganska stor "brist" på socionomer - främst socionomer med erfarenhet av yrket. Ja.. vad mer vill du veta? 🙂

#1 Tack för info! Jo att utbildningen är bred verkar vara en fördel. Jag har fått uppfattningen av att det är väldigt många de tre senaste åren som sökt in till utbildningen och att det bör ha blivit något slags "överflöd", men det verkar ju inte stämma. Är det till och med brist känns det ju förstås ännu mer lockande att söka 🙂

Hur tänkte du när du sökte in? Vad ville/vill du i första hand jobba med? Jag tänker att det ju är skillnad på att jobba på myndigheter och som exempelvis kurator (visste inte att man fick behörighet som det som socionom). Hur kom det sig att du ville bli socionom? Har utbildningen varit ungefär som du tänkt, har kurserna levt upp till det du trodde om dem? Lite frågor, om du har tid för dem! Andra får också svara på dessa! Kanske kommer fler 😉

#2 Ja det är ju en populär utbildning att söka, så visst är det en hel del som söker in! Dock är det också en del som hoppar av precis i början på utbildningen eller senare. Där jag går utbildningen finns det vissa krav på vissa terminer för att kunna gå vidare och då kan det hända att vissa inte har klarat dessa krav och inte får gå vidare t e x. Andra känner att det är fel utbildning osv. Jag tror att vi nu i slutet av min utbildning är ca 60-70 st i min klass totalt. 

Jag tänkte att jag ville arbeta med människor, jag ville (såklart, haha) hjälpa dem och då var jag främst inriktad på barn och unga. Och jag var/är mycket intresserad av psykologi, vilket jag trodde att det skulle vara mycket av i utbildningen men det är endast en liten del. Jag var också lockad av att det är så brett, att man alltid kan variera sig utan att behöva gå om en utbildning. Jag kan  ju börja som socialsekreterare på socialtjänsten för att sedan byta till enhetschef eller behandlare osv.. Det är skönt att veta att man inte behöver vara fast på ett ställe eftersom man valt en specifik utbildning. Jo, kuratorer är oftast socionomer, inom sjukhus vill dem gärna att socionomerna ska ha steg 1 utbildning också. 

Utbildningen har varit ungefär så som jag tänkt, förutom psykologibiten som då har varit väldigt liten. Jag hade önskat mer psykologi på schemat, hade varit superkul! Annars är det ju mycket om socialt arbete, genus, juridik, vetenskap osv.. Vissa kurser är ju såklart tråkigare än andra.. Jag har nog mest känt att väldigt mycket har varit för enkelt. Tentorna har varit enkla, jag har aldrig legat efter med några kurser och jag har alltid klarat alla tentor och inlämningar direkt. Mycket grupparbeten är det! Vilket är både positivt och negativt. Mycket seminarium har vi också, där hade man ju önskat att kraven var fler - många studenter som inte ens förbereder sig särskilt mkt till dessa seminiarum och blir ändå godkända. Annars är jag nöjd och tycker det ska bli spännande att äntligen bli klar 🙂

Jag är inne på första året på socionomutbildningen (slutar första terminen i januari) men innan jag sökte valde jag precis som du mellan beteendevetare och socionom. Vad som fick mig att välja bort beteendevetare var att socionom kändes mer som "ett riktigt yrke" eftersom det ger en yrkesexamen. Jag tyckte beteendevetare kändes roligare att läsa, men jag fick intrycket att man måste komplettera det med något annat för att bli anställd med det.

Ett stort problem är att många som arbetar som socialsekreterare är unga o nyexade, man bränns ut o det saknas äldre o mer erfarna kollegor. Arbetet är tufft o tar aldrig slut.