Annons:
Etikett06-pedagogik
Läst 5266 ggr
Niklas
2006-03-16 21:14

Bok: In the mind's eye

Einstein, Tesla, Farraday, Edison och da Vinci. De har inte bara sin storhet gemensamt. De flesta av dem var visuella tänkare och hade läs- och/eller skrivsvårigheter. Flera av dem hade andra stora inlärningssvårigheter som barn och "blommade" först senare i livet. Några av dem hade stora svårigheter även inom sina huvudområden.

Michael Faraday är bland annat mannen bakom idén att materia är kraftfält. Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och hade svårigheter med tal, stavning, interpunktion och att veta när det skulle vara stor begynnelsebokstav. Allra störst problem hade han med matematik och sitt opålitliga minne. Han var en visuell tänkare.

James Clerk Maxwell var också en visuell tänkare och framstående inom områdena elektromagnetiska fält och ljus. Han utvecklade en metod för att analysera spänningar i brokonstruktioner och skapade terminologi för att beskriva riktning och styrka på krafter. Till skillnad från Faraday växte han upp på landet under idylliska förhållanden. Han stammade och blev retad i skolan för sitt annorlunda sätt. Maxwell talade entonigt och hade svårt att formulera sig i tal.

Albert Einstein behöver knappt presenteras. Han formulerade relativitetsteorin bland annat. Han hade också ganska stora problem i skolan. En del skulle etikettera honom som dyslektiker. Som barn var han känd för att få raseriutbrott. Einstein var aldrig särskilt bra på vad de flesta skulle kalla enkel matematik, men däremot lysande när det gällde de svårare delarna. Han gjorde ofta räknefel även i vuxen ålder. Han blev ombedd av en lärare att sluta skolan därför att hans "blotta närvaro förstörde klassens respekt för läraren".

Lewis Carroll (C. L. Dodgson) var lärare i matematik i Oxford samt författare. Han hade mycket dåligt minne för siffror och ansikten. Personer han kände väl kunde uppfattas som kompletta främlingar på grund av hans dåliga minne för ansikten. Hela sitt liv stammade han.

Henri Poincaré är känd som "universalmatematiker" och lämnade viktiga bidrag till matematiken inom många viktiga områden. Poincaré lärde sig tala mycket tidigt, men han talade väldigt illa. När han lärde sig skriva visade det sig att han kunde skriva lika illa med vänsterhanden som med högerhanden. När han som vuxen skrev ett intelligenstest gick det så dåligt att han hade blivit klassad som idiot om han vore ett barn. Då ansågs han redan vara den tidens mest framstående matematiker. Läste han en bok, vilket han gjorde med mycket hög hastighet, kunde han tala om var och på vilken sida samt rad något i boken stod. Han mindes boken under resten av livet. Det samma gällde saker han hörde. Långa matematiska formler mindes han när han fick dem upplästa för sig. Han såg nämligen inte tavlan där de stod. Poincaré hade mycket dåligt minne för vardagssaker som ifall han hade ätit frukost eller inte.

Thomas Alva Edison uppfann glödlampan, rörlig film och grammofonen, bland annat. Han hade mycket svårt för att lära sig saker utantill, vilket till slut fick honom att rymma från skolan. Som barn ansågs han nästan vara ett dumhuvud inom sin familj och även av sig själv. Han hörde mycket dåligt. Det är oklart om han var dyslektiker eller inte. En del påstår det och andra att han inte kan ha varit det.

Nikola Tesla ligger bakom många saker med anknytning till kraftförsörjning: Växelström, stora vattengeneratorer, motorer, högspänningstransformatorer med mera. Han uppfann också den första radion och mycket annat. Han var mycket visuellt orienterad i sitt tänkande och beskrivs som en "showman" som nästan uppförde sig som en magiker när han visade sina uppfinningar. Tesla hade tvångsbeteenden och var bland annat tvungen att beräkna kubikarean av all mat han stoppade i munnen innan han åt den. Han var alltid tvungen att avsluta böcker, och hela volymer av böcker, när han väl hade börjat läsa dem, oavsett om det skulle ge honom något i utbyte mot uppoffringen.

Leonardo da Vinci var uppfinnare, konstnär och mycket duktig inom väldigt många andra områden. Han hade också ett mycket visuellt tankesätt. Han var vänsterhänt och skrev från höger till vänster oftast. Det hände även att han målade spegelvänt. da Vinci hade skrivsvårigheter och stavade ständigt fel på ord som uttalades likadant. Han gjorde även många andra skrivfel.

Winston S. Churchill var en världsledare under andra världskriget då han var premiärminister i Storbritannien. Hela livet hade han en taldefekt. Han är känd för att så ofta ha haft rätt och så ofta ha haft fel. Han beskrivs både som en stor visionär och oförutsägbar och planlös. Under hela sin skoltid hade Churchill stora problem. Språk var en av hans akilleshälar och han anses ha varit dyslektiker. Han hade mycket bra minne. Churchill blev mycket lätt distraherad av alla typer av ljud, men allra mest av vissling. När han skrev sina tal krävdes det absolut tystnad för att han inte skulle tappa tråden. Han ansågs slarvig. Han hade oerhört svårt att passa tider. Han var en visuell tänkare och hade mycket lättare för att ta till sig siffror om de presenterades i diagramform i stället för i tabellform.

George S. Patton var amerikansk general och ledde 3:e armén mot Tyskland efter dagen D i andra världskriget. Han var dyslektiker och ADD (attention deficit disorder). Av risk för att han skulle bli retad för sina svårigheter höll hans föräldrar honom hemma från skolan. Med tiden kom han över sina svårigheter att läsa och skriva.

William Butler Yeats var poet och dramatiker och fick Nobelpriset. Han var dyslektiker. Hans pappa hjälpte honom att lära sig läsa på kvällarna. Yeats var visuell tänkare.

Ovanstående är hämtat från In the mind's eye av Thomas G. West. Var och en av personerna beskrivs ganska utförligt i flera kapitel i boken. Det är ganska hoppfullt att läsa att det finns de som, trots stora problem inom många områden, lyckas väldigt bra i livet.

Thomas G. West skriver att vårt sätt att hantera dyslektiker och andra med inlärningssvårigheter främst är inriktat på att hantera problem. Vi lägger nästan ingen tid på att odla de anmärkningsvärda färdigheter som människor med dessa problem ofta har.

I stället för att införa särskilda problemklasser borde vi ha klasser som ger extra stöd där det finns svagheter och uppmuntrar och förstärker de redan starka sidorna. Det är lätt att föreställa sig vilken skillnad ett sådant angreppssätt skulle göra när det gäller självförtroende. Att ha svårt för att läsa och skriva är ett stort handikapp, men om det delvis kan uppvägas av särskilda färdigheter inom andra områden skulle det kunna vara lättare att hantera. Det är helheten som är viktigast.

West ser framför sig att vi i framtiden kommer att tillmäta visuella förmågor ett större värde. De har fördelar som är mycket värdefulla rätt använda. För länge sedan uppskattades de högre och han menar att det kan bli så igen. Ronald D. Davis presenterar liknande tankar i The gift of dyslexia.

Dagens skola är uppbyggd kring verbal inlärning. Det passar vissa människor men långt ifrån alla. Trots att många av våra största tänkare alldeles tydligt var utpräglade visuella tänkare, och hade stora svårigheter att hantera ett "verbalt liv", har vi valt det som den huvudsakliga vägen för vår utbildning. Vi utbildar inte för genier, utan för medelmåttor, om jag spetsar till det lite.

Nikola Tesla hade en mycket välutvecklad förmåga att visualisera saker i huvudet. Han kunde konstruera en turbin och provköra den i huvudet. Han kunde dessutom uppfatta missljud vid testkörningarna och åtgärda dem och göra nya körningar. Detta gjorde han i stället för att bygga prototyper och han påstod att de tester han körde i huvudet aldrig gick fel. De färdiga produkterna fungerade som väntat.

Det är få förunnat att ha en sådan välutvecklad visualiseringsförmåga. Det är först med 3D-simuleringar i datorer som det har blivit möjligt för "alla" att göra liknande simuleringar.

Tesla hade, innan han kom underfund med sin visuella förmåga, stora problem med den. När han hörde ord som beskrev saker han kände till, såg han dessa saker i huvudet och ofta tillsammans med blixtrande ljus. Dessa bilder var så verkliga att han ibland hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten.

Det verkar som om väl utvecklade färdigheter inom vissa områden ofta går hand i hand med stora svårigheter inom andra.

Winston Churchill hade mycket svårt i skolan och språk var en av hans stora svagheter. Att han blev så bra på att hantera det engelska språket förklarade han med att han fick så mycket mer tid på sig att bekanta sig med det i och med att han gick om flera klasser. Churchill var sämst i sin klass, vilket syntes tydligt när klassen marscherade på skolgården. Eleverna marscherade i betygsordning. Han fick gå allra sist.

In the minds eye är en intressant bok. En del har jag läst tidigare, men här är likheterna mellan våra största tänkare sammanställda på ett bra sätt. Man kan nämna i stort sett vilken geniförklarad person som helst och koppla samman honom (det verkar nästan alltid vara män av någon anledning) med stora inlärningshandikapp eller andra svårigheter. Thomas G. West resonerar att långsam inlärning kanske kan leda till djupare förståelse för ämnet.

Carroll Lewis (skrev Alice i Underlandet), som egentligen hette C. L. Dodgson, var välkänd matematiklärare. Han hade extremt svårt att minnas ansikten och siffror. Därför utvecklade han egna minnestekniker med vars hjälp han slapp komma ihåg siffrorna, exempelvis datum, men kunde räkna fram dem snabbt i huvudet.

En sådan teknik gick ut på att tilldela alla siffror två konsonanter som var utbytbara mot varandra. Siffran två kunde till exempel vara d och v. D för "duo" (två) och v från två. Ett årtal, exempelvis 1492 (året då Columbus upptäckte Amerika), skulle kunna bli "fnd" (första ettan i årtalet hoppas över eftersom den anses självklar). När man har konsonanterna för talet kan man lägga till vokaler där man vill. I exemplet ovan skulle Dodgson lägga till "o" och "u" så att det blev "found" ("upptäckte" på engelska), vilket var lättare att komma ihåg.

Dodgson kallade denna teknik för "Memoria Technica". Själv tycker jag att tekniken verkar ganska omständig, men för honom var den tydligen ändamålsenlig.

En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Även detta exempel kommer från In the minds eye. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

Relaterade länkar

Av: Niklas

  • Personlig sida
  • Kontakta

Datum för publicering

  • 2006-03-16

Vänliga hälsningar, Niklas
Är du intresserad av runstenar och runristningar?

Annons:
Erik
2006-03-17 11:40
#1

Kul. Brukar uppskatta att läsa om de mer eller mindre fantastiska förmågor vissa människor utvecklat. Det är någonting oerhört tilltalande med talang eller långt gången skicklighet…

Upp till toppen
Annons: